Allmänintresse

Ett ord som man hör alldeles för sällan den politiska debatten är allmänintresse. Ändå syns detta vara det centrala i godartad politik.

Vi är snarare vana vid motsatsen, att partier — alltså parter, delar — ständigt presenterar delintressen. Detta är ju också deras sätt att profilera sig, att visa hur de är annorlunda än andra.

Men tonvikten på det annorlunda, hur “fin” den än kan låta (“Vive la difference”, “Vi gillar olika” och andra slogans) splittrar oss, separerar oss.

Utopi.a menar att vi snarare skulle behövas förenas, mötas och enas. Inte bara i ord, skrivna av slipade talskrivare, utan på riktigt. Inte i en grå, konsensussökande, konformistisk allsångssjungande kör, utan i verklig musikalisk samklang. Med det menar vi en samklang som rymmer både olikheter och en gemensam riktning.

“Skruvens väg är rak och krokig. Den är en och samma.”

Där har vi en devis heter duga! Den får oss att tänka, öppnar upp dammiga gångar bland våra grå celler och pekar mot en harmonisk syntes, istället för den gamla slitna kampen mellan teserna. Börjar vi inte tröttna på den nu?

shakehands-trnsp
Samhället och den politiska arenan (lyssna på ordet… den för tanken till sport, rockkonserter, cirkus och gladiatorspel) har blivit en plats för särintressenas kamp.

Notera också ordet kamp. “Självklart är politik en kamp!?” säger någon. Inte självklart för oss. Men denna betoning på olikheter, åsiktsskillnader och oenighet genomsyrar hela politikens domän.

Varför inte titta på en verkligt annorlunda domän som jämförelsematerial? I musikens sfär spelar och sjunger vi förvisso olika men vi gör det i samspel med våra medmusiker. Musik är ett paradexempel på att olikheter kan mötas, förenas och harmoniera med varandra.

“Harmoniera” betyder att ur olika material, t.ex. klangen från harpa, fagott och cello, skapa en helhet som är helgjuten och samstämd. En helhet som ej sönderfaller, ej “grälar” och krigar och ännu mindre försöker döda de andra delarna.

Detta är normalitet i musikens sfär, och det synes oss att denna normalitet vore önskvärd även i livet i stort, i samhället. Men där råder snarare politikens konfliktmodell, med dess tävlingar, debatter, maktkamp och idel påhopp. Den politiska formens norm är duell och debatt, alltså verbalt slagsmål (battere = slå).

Icke desto mindre finns det säkerligen i varje hjärta en sträng som vibrerar för helhetens bästa, för en harmonisk ordning där vänlighet, lyssnande och fritt uttryck av tankar är regel och inte undantag. (Lyssnandet är kanske det allra svåraste.) En sträng, en önskan om att allmänintresset ska få den plats som nu ockuperas av särintressenas krig.

Och att krig inte längre ska vara den modell vi, och särskilt politiker, lever efter. Utan kammarmusik.

special-interest-definition

Be First to Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.